du måste vara blind blind blind

det kanske låter dumt, och ni kanske tar mig för en iqbefriad idiot. det får låta hur det vill. men jag säger bara sanningen. innerst inne skulle jag vilja ha anorexi. visst. jag skulle antagligen må riktigt jävla kukdåligt, precis som jag gör nu. men då skulle jag iallafall inte behöva vara fet och deprimerad. då skulle jag få vara smal och fin. för mig är det allt. jag hatar mat, mat är min fiende. för det är den som fortfarande håller mig så fet. den ger mig ångest när jag äter den, den ger mig ångest när jag tänker på den. jag hatar mat. att träna som jag gör nu får mig att må bra, tills jag äter någonting. en clementin kan förstöra hela min dag. ett glas mjölk. jag brukade älska mjölk. verkligen älska mjölk. nu dricker jag det knappt längre, för allt jag ser när jag häller upp ett glas är kalorier som simmar runt i det. istället dricker jag vatten som jag alltid hatat eftersom jag tycker det smakar smuts (antagligen är det järnet jag känner av). men, hellre smutsigt vatten, än kaloribomben mjölk. kanske är det allt runtomkring som påverkar också. marcus tappar intresset för mig. det känns som det. han rör mig knappt längre, iallafall aldrig som förut. det är nog ett tecken. fast, jag tror att han egentligen är glad för att jag har börjat ätit mindre och börjat träna. jag menar. vem vill ha en fet och ful flickvän som man skäms för? jag har blivit lurad för många gånger. jag säger bara som det är.

du älskar mig. men jag tror, på riktigt, att du älskar h o n o m mer.

mamma och pappa kommer hit på lördag. hoppas jag. jag saknar dem riktigt ordentligt. peter kanske också skulle med. får väl se. hoppas de kommer iallafall. skulle vara trevligt. gå på stan tror jag de pratade om, och eventuellt åka ut till tuna park och kolla. de har aldrig varit där, tror jag. tror de skulle gilla det. undra om de är stolta över mig? är Du stolt över mig? varför skulle de vara det. jag blev aldrig någon prinsessa, och jag blev inget snille. jag blev en misslyckad gymnasieelev som inte ens klarade av att gå till skolan. jag blev aldrig populär, jag blev utstött. jag var retad, mobbad. vuxna borde veta vad hårda och elaka barn kan vara. jag förstår varför somliga tar livet av sig. alla säger 'du måste gå vidare'. 'tror ni att det är så lätt?' brukar jag svara. nio år av glåpord. nio år har jag fått inmatat i mig att jag var tjock, ful och äcklig. kanske har jag alltid försökt kompensera det genom att försöka vara rolig.

'du vet inte hur det känns
att inte kunna äta
vad du vill
hur du vill
när du vill
känna ångesten krypa upp från magen
& inta sin position i huvudet

du har ingen aning om hur det känns
att stirra sig blind på en bit
bröd, veta att om du tar en tugga
så kommer du antagligen inte kunna sluta
& du kommer vilja ha,
mer mera mest

hur en enda bit choklad kan få dig att
skälva en hel dag bara för att du måste ha mer, och
när du kommer hem slänger du dig över en hel limpa som du smäller i dig
för du troratt det ska dämpa ångesten
men det gör den bara större

och du hamnar på toaletten ännu en gång
& ångesten har en hisklig förmåga att bränna sig fast
på insidan av min hals'
- © emelie persson 2006