höstglöd hjälper inte mot alldeles för smutsig hud

ibland undrar jag vad jag måste göra för att bli lika perfekt i dina ögon, som vad han är i dina. vad jag behöver göra, för att mina känslor ska has i åtanke. vad jag ska göra, för att betyda någonting mer än ett knull? jag vet inte längre. varken ut eller in. det gnaget inombord och jag skriver likväl där. ibland önskar jag, som nu, att jag bara kunde försvinna, slippa andas, slippa försöka. jag vet inte. jag är väl bara en dum liten brud som blir hjärtskärande ledsen, för att någon skäller ut mig, och att folk sedan tycker att det är helt okey. men, om man är perfekt, då är det väl klart att det inte är fel.

sitter här, och bara önskar att jag kunde göra det. men det går inte. inte här, inte nu. men det vore skönare än att bara sitta och gråta hela tiden. ledsamheten tär på mig, ingenting blev som det skulle. och valet gör ondast av allt. ibland önskar jag att jag bara kunde göra det på riktigt, inget halvhjärtat drag över handleden. bara på riktigt. kanske vore jag bättre död. kanske då skulle jag vara perfekt. är det nu man ska lägga undan knivarna och rakbladen? långt bort, längre än vad man normalt kan komma.

ibland går jag till motorvägen, känner suset från bilarna och suget efter att kasta sig in och se vilken bil som träffar mig först. är det så man ska känna? kanske är jag inte gjord för dessa dar.
när blåljusen blinkar, och sirenerna skriker. där vill jag ligga. mitt i rondellen, i det vattendroppiga gräset med blött hår och blåfrostade läppar.

jag tror det handlar om självkänslan. det nergångna nästan förintade självkänslan. när du blir sådär annorlunda, och inte märker det själv. det oroar mig. men jag säger inget mer. för vad jag än gör och säger, kommer jag aldrig komma i närheten av perfektion, speciellt inte hans. kanske är det bäst att bara vara tyst. jag är bara deppoflickan. hon som du skäms för. kanske ska jag bara vara tyst.



det blir alltid någon över, när någon annan väljer att gå.