how to keep on going

jag vet inte om jag orkar mer. det känns som att vi växer mer och mer isär. vill olika saker, är på olika ställen i livet. har olika värderingar.

jag tolererar inte att komma tvåa längre. jag gör inte det. jag orkar inte, och jag är inte villig att anpassa mig efter andra människor hela tiden fortsättningsvis. jag förstår också att man måste anpassa sig efter andra människor i en viss utsträckning. men hela tiden? så fort någonting dyker upp? varje födelsedag, påsk, midsommar? nej. det är bra nu. jag tänker inte fortsätta och krusa. det är synd bara att vi inte känner lika. varje gång blir det samma tjaffs, samma bråk. jag förstår inte hur man kan tycka det är okej att man måste ändra sina egna planer hela tiden för att tillfredställa någon annan. eller hur man kan bara nonchalera en familj för att favorisera en annan? problemen ligger djupare. det är inte bara ytan längre. kanske klarar vi det, kanske inte. men jag måste känna att det är VI som är en familj. vi två. vi två och våra små katter. inte alla 20 personer som börjar på E. allt är så omständligt.

jag vet inte. snart kanske jag bryter samman i en psykos för att sedan totalt bryta ihop och behöva läggas in på psyk. S tycker det märks att jag inte mår bra. kanske lite deprimerad. men det har jag nog varit ett tag. och nu kommer vintern. då blir det ännu värre, enbart mörker. men det ordnar sig nog, det brukar det väl göra?

xoxo

em