× reward me now and shake my hand

det finns nog anledningar till att man inte ska gräva ner sig i det som hänt förut. ibland tycker jag att det är som
en mikroskopisk vardagssynd, fast det beror väl nästan mer på att jag skulle bli totalt sysslolös om man inte fick lov att älta det som en gång varit. jag brukar tänka att om jag bara förstod hälften av det jag varit med om, lite, lite bättre, skulle min tillvaro te sig några nyanser ljusare och flera promillen tydligare. att det sedan antagligen inte skulle bli så, spelar mindre roll. man undrar ju bara. hur skulle jag sett ut ifall jag inte hetsätit mig till typ 15 extra kilon under mina tidiga tonår? det skulle varit (typ) 15 kilo mindre av mig åtminstone. (visserligen har jag gått ner endel av det som jag en gång hetsätit mig upp, men ändå.)

hur skulle jag betett mig ifall jag fortfarande läste Frida, Story och Min Häst? jag menar, nu har det på sikt blivit folk av mig ändå, men jag vill inte ens föreställa mig den sunkiga uppsjö av preteensnusknoveller från Story som skulle legat på mitt golv tillsammans med hysteriskt ovetenskapliga personlighetstester som har med underkläder, foundationval och annat suspekt att göra.

hur skulle jag valt om jag inte valde så fel som jag gjort nu? rätt, rätt, rätt. jajamen, rätt hela jävla vägen. jätterätt varje dag. aldrig fel, aldrig ångest, aldrig banka huvudet i väggen och önska att man var en myra på väg till stacken med ett ägg i käften och sin livsuppgift uppfylld. för mig har misslyckanden alltid kommit hand i hand med en slags vemodig och ytterst älskvärd charm. det har varit panik, döden i vitögat och ett livslångt förhållande på en och samma gång. det finns saker jag ångrar, och saker jag ångrar att jag faktiskt började ångra. när man lägger ned så mycket tid på att förstå saker betyder det väl att man indirekt älskar dem på något plan, även om de inte bör göras om, kanske.