jag är livrädd & panikångesten äter praktiskt taget upp mig innifrån. jag vet inte vart jag ska ta vägen längre, än mer vad jag ska göra. dess klor har slagit sig fast i mig igen & jag kan inte annat än att skrika & försöka få bort det. bit för bit äter den mig, man hör nästan knastret av livet när den tuggar mig & lyssnar man riktigt noga så hör man när den sväljer.
tisdag, oktober 11, 2005
× under ytan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
hinner inte gnaga mer än en blodkropp eller två innan min
lust dränker klorna att rinna
ut genom din mun & in i min.
hos mig klarar den inte att hålla
sin låga uppe när du har en sån
enormt bekännande begärseffekt på mig, av blott en blick, om att du alltid ska vara min.
det är värt att sägas tusen & en gång, men de tre nedan symboliserar min lycka för stunden.
min.
och igen;
bara min.
och ännu en gång;
för alltid min.
Skicka en kommentar