worthless

man kanske vill mycket här i livet. men det enda egentliga som man verkligen förväntar sig är att folk ska ta en på allvar. ibland undrar jag om jag verkligen kan skriva precis vad jag vill innan någon inser allvaret i det, för det känns lite så ibland. att, man bara tror att det är någonting jag skriver (eller säger) för utfyllnad. och det gör mig ledsen. eller kanske måste man sitta och beskriva alla ens problem, alla komplex - göra en hel lista - för att man ska bli tagen på allvar. men skulle man ens bli det då? det är så mycket mer än komplex, men ingen ser. tror inte jag är den enda som känner såhär, och alla som känner det, vet hur ont det gör. det är ungefär som den där sommarnatten förra året, när allt slogs i spillror och jag tänkte göra precis allting, men jag gjorde det inte - inte då. but lord knows ive tried. jag skulle kunna göra det igen, och jag behöver någon som stoppar mig. alla har säkert känt sig totalt värdelösa någon gång i sitt liv, och det är hemskt. men att känna det hela tiden, är hemskare.

men

man lurar väl bara sig själv kanske om man tror att någon bryr sig om en & tar en på allvar, på riktigt.