den största rädslan

det är komiskt att folk verkar tro att det är hur lätt som helst att bara blunda för all ångest. glömma, gömma sig, springa ifrån den. ni har ingen aning. men jag tror det kanske är bra, iallafall ibland. man vill inte ha någon medömkan, men man vill ha hjälp. men om folk inte förstår, då blir det bara svårare. det bästa är iallafall, att med tiden lär man sig att spela. man lär sig att dölja, och det är lite av en befrielse. för samtidigt som man vill ha hjälp, så vill man det ändå inte, eftersom man skäms. jag skäms. ibland vill jag ta en av mina mammas tända cigaretter för att pressa mot min feta hud, för att jag skäms. jag tror att jag skulle bli en bra skådespelare, för jag får beröm för mitt skådespeleri nästan varje dag ("vi är nog de enda som mår bra, som är normala. du&jag emelie").