jag hatar nätter, att försöka sova. det känns bara som en ständig kamp emot klockan. det enda jag gör är att tänka. alldeles för mycket så min hjärna överbelastas. kanske borde det vara lättare att somna då. bara stänga av, och lägga sig ner. men jag tänker bara mer. speciellt på hur, jag ska göra det. jag trodde jag hade kommit längre. jag har marcus. jag har, marcus. utan han skulle jag inte vara någonting. det är han som håller i hop mig, han är limmet som håller mig samman. men ibland får jag känslan av, att han inte vill veta vad som försigår. kanske låtsas han som ingenting. eller, så kanske han bara inte märker någonting. kanske är jag en såpass bra skådespelare så jag kan gömma allt bakom en lycklig och glad fasad. ibland får jag en sådan lust att göra det. vet ni att det räcker med en karta alvedon och inte alls så mycket sprit för att slå ut njurarna?
det känns som att maskar kryper innan för bröstkorgen och äter sin väg ut mot huden. på riktigt. hur blir man av med en sån känsla? det kliar i benen, och jag vill bara gräva mig ner med fingrarna för att klia. människor som jag borde ändå inte få leva. vi borde speciellt inte få visas i sociala sammanhang eller ute överhuvudtaget. snälla ta mig härifrån, till en plats där det inte går att gråta. mina ögon är röda och håller på att dö, och jag orkar inte mer. jag är så smutsig. och jag orkar inte skrubba huden mer. kanske kunde jag ha gjort något mer, men man kan inte skrika högre än vad ens röst förmår. jag kommer aldrig bli ren, smutsen har etsat sig fast under huden och trängt sig in i kroppens alla skrymslen och vrår. ångesten smeker armarna, och hur mycket jag än vill. kommer jag aldrig att bli ren.
måndag, november 13, 2006
smile, even if its a sad smile coz sadder than a sad smile is the sadness of not knowing how to smile
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
' road to nowhere leads to me. '
biter mig fast vid att du utvecklas dagsvis med nya vyer du antingen får genom mig eller ditt finurliga sätt att tänka. att gamla saker faktiskt kan byta skepnad och du står och ser bildspelet framfusa just det. men det går visst att bluffa mig , vi är nästintill lika äkta som godnattsagor, för ensam kan jag inte ta oss ur repriserna att åter hela tiden snubbla tillbaka till ruta ett. & det är där min spärr är. kan inte förmå min tunga att snitsa till med passande ord för det, för jag har nog sagt fler, mer åh så mycket mer än det du vågat skriva ut på papper. do you remember?
alltså, jag vet egentligen inte vad jag ska skriva för allt låter fel eller bara dumt. och det där med att du inte är någonting utan marcus så jo det är du, du är dig och även om jag inte känner dig eller om du inte tycker det så är du säkert underbar :) och du är mig gud, du skriver underbart. älskar "ångesten smeker armarna" lova mig en sak, försvinn aldrig och sluta aldrig skriv :) ingen diktsamling på gång? ;)
jag lovar, jag kommer aldrig sluta skriva. det är alldeles för givande för att jag ska göra det. och en diktsamling är tyvärr inte på g :x
Skicka en kommentar