velvet

.. då var dagen i stockholm till ända. köpte lite kläder, ett nytt gosedjur till samlingen och 2 stycken dan brown böcker som saknas i den engelska samlingen. jag tycker ändå att stockholm är rätt överskattat. det är vackert där, men jag vet inte.

jag undrar; hur mycket det krävs för att gå av på mitten?
hur många slag eller hur många missade andetag som liksom sätter sig på tvären i strupen.
jag undrar; hur mycket kärlek det går åt för att älska en gravsten för alltid?
hur många ljumma fingertoppar som än smeker en kall yta blir den aldrig mer än just ljummen.
precis som jag.
och
inte ens för alltid utan tills man börjar blöda lite snyggt och fascineras av färgskiftningen mellan saknad och det exakta nuet.
vad är det som sker? ska det kännas i huden också, fan.
jag undrar; hur många nätter jag legat sömnlös mest för att bli fnittrigt övertrött dagen efter och låtsas som att det är riktiga leenden
jag är bra på så många saker på ett dåligt sätt men jag landar alltid på fötterna, hur många gånger jag än går av på mitten och förundras över balansen mellan syrebrist och verklighet.
så fort andningen saktas ner tog hon stryptag på sig själv och slösade sina bröstmuskler på sexuell empati.
hej högerhand hej vänsterhand, vi bor under täcket. och det är ju ingen jävla idé med att försöka ta sitt liv för då måste jag ju ta i.
dessutom är det inte mitt, utan bara förbokat i brist på bättre förband men ingen sitter i första rad och älskar det dom ser och skriker 'Mer Mer' så att man rodnar

och kommer att tänka på den sönderslitna huden runt fingrarna och börjar smeka sig själv tills man inser hur jävla naken man är inför en ensam person som egentligen bara vill en väl.
min kropp är ett träben pinocchio och den brinner för min själ



tar av sig tröjan, ett födelsemärke fläckar hans hud och genom fönstret är han skapad som en gud