jag blir uppspikad på ett kors

jag har nog alltid varit lite blyg, en ensamvarg. men under de senaste tre åren ungefär har jag blivit desto mer uttåtriktad och lätt att få kompisar om jag så vill. dock handlar det alltid bara om ytlig vänskap, ingenting mer, och de har egentligen ingen aning om hur det är.

men
ibland händer det att jag faller in i någon sorts dvala om man ska beskriva det som något, och jag kan ligga i min säng i flera timmar och bara känna mig totalt värdelös. jag är också väldigt, väldigt, för att inte tala om väldigt paranoid när det gäller allt och alla. jag har väldigt svårt att lita på folk, och när jag väl litar på någon, så går det alltid i kras för att ett förtroende bryts. om man en gång tappar ett förtroende för någon, kan man någonsin få tillbaka det?

när jag går på stan och ser att någon tittar på mig, tror jag omedelbart att de tycker att jag ser konstig ut, helt defekt och att de äcklas. det bidrar väldigt mycket till att jag hellre sitter inne. jag tror att alla egentligen bara säger snälla saker till mig, för att vara just snälla och inte för att de menar det. vad finns det för bra saker med mig liksom.

jag orkar inte mer. den senare delen av mitt liv har jag till och från fått någon sorts av anfallsliknande ångestattacker. det kan handla om att jag börjar störtgråta, får hjärtklappning, svimmar eller andningssvårigheter. flera gånger har jag skadat mig själv, för att på något sätt få utlopp för vad jag känner för alla obeskrivliga känslor som finns inom mig. jag har egentligen ingen aning om vad det beror på. eller jo, det vet jag. iallafall till en viss del. och jag misstänker också att det har att göra med min överdrivet stora paranoia av att folk spelar så mycket dubbelspel och att jag egentligen inte skulle betyda ett skit för någon. egentligen får jag motbevis varje dag, men hur motar man bort sådana känslor egentligen? hur blir man av med all ångest som ligger och pyr och väntar på att slå rot för att sedan explodera upp till ytan? det finns så mycket som många av mina så kallade vänner inte vet. men vem vet man vad man kan berätta saker för? jag vet det inte. min syn på livet har nog blivit extremt likgiltig vilket i sin tur leder till att det tar bort min livskraft och min glädje - bit för bit.


jag klädde mig med ett lager extra kläder varje dag
för att det skulle ta längre tid för dig att komma åt mitt hjärta
nu har jag blottat mig helt naken, för att du skulle få se hela min själ