I've been swallowed up alive, shut down, building from the inside out. I can finally walk through the walls.

så sitter jag här. ännu en natt, ännu en dag. jag sitter här och försöker inte att förvandlas till hon som lägger sig i sängen varje natt och river, tjuter, halvskriker och gråter. nätterna är egentligen det bästa jag vet. då är det mindre folk ute, och man kan gå ut, utan att skämmas ihjäl. utan att våndas av alla blickar. blickarna som dödar. blickarna som söker sig in, gör hål i mig, gräver sig in och biter sig fast i hjärtat, i hjärnan. det är härligt. men samtidigt är natten det absolut värsta jag vet, för det är då ångesten blir som störst. det är då, jag blir påmind om allt jag har fått i mig under dagen, allt som har förgiftat min kropp. det är då, det är som farligast att gå förbi spegeln. jag hatar verkligen allt jag ser i spegeln, när jag kollar, allt. hår - fult, stripigt för tjockt, huvud - alldeles för stort, ögonen - abnormalt stora jämfört med andras, näsan - för tjock framtill, hals - för kort, nyckelben - de syns inte tillräckligt, armar - för tjocka, bröst - för små, mage - för tjock, rumpa - den är hängig, bred, lår - för tjocka, knän - för breda & spetsiga, vader - för smala jämfört med låren, fötter - för stora, fingrar - för tjocka och för korta, händer - för stora. and it goes on. jag hatar det.

as my eyes will open frum their state of sleep, ill feel my blood