oh dont mind me, im watching you two from the closet; wishing to be the friction in your jeans.

jag vet inte vad jag ska göra längre. det har gått knappt tolv timmar, och jag går redan runt och är livrädd. är det såhär det ska fortsätta att vara, i ett och ett halvt år? kanske är det mig det är fel på. kanske är det dig. snarare mig. om min rädsla skulle slå in, skulle jag inte klandra dig. jag skulle klandra mig själv. oattraktiva mig. slackern. egoisten. neurotiska fula tjocka jag.

jag har nog alltid haft svårt att lita på folk, både killar och tjejer. speciellt killar. men jag trodde jag skulle kunna lita på dig också. men det går inte. inte nu. inte efter allt. kanske är det jag som måste ändra på mig själv, men du säger att det är den jag är du älskar, men ändå vill du att jag ska vara så som jag var förr. jag blir inte klok. jag blir galen. galnare, galnast. vad ska man göra i en värld som denna?

jag har varit med om många självmordsförsök. carro som hängde sig. mycket. ibland får jag för mig att skaran som är som mig, måste minskas. vad skulle världen förlora på det, ännu en fet egoistisk primadonna? en usel flickvän? gud, vilken självinsikt.

ibland önskar jag att jag bara kunde tyna bort. få en sjukdom som gör att jag verkligen inte kan äta. ingenting, verkligen ingenting. jag hatar att äta i smyg på nätterna, massvis av mat. tonvis, för att sedan få upp det igen. är det så man gör för att bli glad? knappast. jag tycker det är ganska komiskt ändå, att ingen verkar ta mig på allvar. verkar jag inte vara en seriös människa när jag skriver om det här? antagligen inte. jag vet inte. men trovärdig verkar jag inte utge mig för att vara.

varför just jag? sen den huvudvärksbedövande känslan.


jag är en vara på rea, som alla vill reklamera när de upptäcker att det är skit,
men som inte går att lämna tillbaka. så jag får finnas där i alla fall.
utan funktion. utan att göra någon nytta