det är nu den där vidriga ångesten uppenbarar sig, precis när man tror att man har lyckats fly från den, iallafall för en stund. då smyger den in, lägger sig precis längst ner i magsäcken, letar sig sedan upp till halsen, den passerar hjärtat. det mest jobbiga, och frustrerande, är att när väl tanken har etsat sig fast i huvudet, är det helt omöjligt att få bort den, även om man är helt avvärjd från att göra det de närmsta timmarna, t.ex om man är ute på en långpromenad. man kan ha kämpat emot det en hel dag, 12 timmar, men man blir ändå inte av med tvångstankarna. man måste helt enkelt göra det, förr eller senare.
JAG ÄR RÄDD FÖR MIG SJÄLV
ALLT ANNAT KLARAR JAG AV
DET ÄR JAG SOM ÄR MIN STÖRSTA FIENDE,
RÄDDA MIG, ANNARS GÅR JAG UNDER
DET HÄR ÄR MIN VÄN
DET KALLAS SJÄLVHAT
onsdag, mars 15, 2006
asovren aimilub
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentarer:
alla trauman lik denna kan avlösa sig i många skiftande former och att se dig skrapa både knän och hjärta i asfalten är inte ett av dem. såvida;
du fortfarande envisas att skrapa
av marcus i silencium istället för
att snappa upp min munpust med alla rader av renaste diamant. där,
är var min räddning för oss finns.
stog skrivet igårnatt.
snälla, skylta mig var såret pulserar.
om bara så någon framtvingad minut.
står redo att offra friska organ
för den sakens skull att inte, som alltid förr, bli utanför traumat med trettioniotusen bokstäver som formar ett mönster;
"marcus hissar vitt flagg för mänskliga behov. skakar av omvärldens försök för min uppmärksamhet, en understruken punkt. för sen skattjakten fick ett hastigt slut när jag blygt såg dig klä om till sängkläder. reflekterade en fastbunden lyckokick runt min taniga hals."
behöver din spegelbild för att själv vilja visa mig naken här på jorden.
Skicka en kommentar