så ibland undrar jag verkligen vad jag ska ta mig till. ska det behöva vara så här svårt? hela tiden. jag har ingen aning om vad folk tror eller tycker om mig. antagligen tycker de väl att jag är en egocentrisk jävla slyna. vad vet jag. men det skulle inte förvåna mig. folk som inte känner mig har ingen aning om vad jag egentligen gått igenom, eller vad jag genomgår varje dag. så vem ska man egentligen kalla egocentrisk? den som går runt dagarna i ända, & tänker på vad man äter, hur livet ska sluta, vad man kan göra så att man kan lita på sin älskade igen, vad man kan göra för att få sin mamma att inte hata sin pappa för sitt jobb, vad man kan göra för att få folk runtomkring en att må bättre - eller den som går & tycker att just denna person är egocentrisk för att hon säger vad hon tycker & tänker och håller fast vid det? nu babblar jag iochförsig bara på, och gled nog ifrån ämnet en bit för den delen också. men jag, själv, gillar verkligen inte personer som kan säga en sak till en person, men sedan inte våga stå för det för någon eller några andra. jag tycker det är fegt - vem än den eller de andra personerna är. men vad vet jag. jag är nog ganska feg ändå själv, så vad ska jag säga.
sometimes i think everyone would be better off, without me.
komplex är någonting som nog alla ständigt kämpar med, och det är nog det jobbigaste som finns. men visst, man ska nog inte skylla allting på medier, porr & slaskiga tidningar a lá moore & allt vad de heter. själv skulle jag nog kunna säga minst ett fel om varenda kroppsdel om någon skulle få för sig att peka på mig & gå igenom dem, en efter en.
from now on, im gonna be a quiet bystander.
en bättre flickvän. det skulle jag vilja vara. jag skulle vilja skala bort alla mina åsikter, alla färger och alla principer och bara bli en tyst liten flicka som nickar och håller med. vad mycket enklare det skulle bli då. egentligen förstår jag inte hur marcus står ut med en sådan som mig. men visst skulle det bli enklare? fast. om man nu skulle sitta helt tyst, varken säga eller göra någonting, bara låta livet passera. när skulle allting brista? för allting har en gräns. men, det kanske vore värt, om det fick andra att må bättre. för det är ju dem som betyder mest.
3 kommentarer:
Jag känner igen mig lite i det där, att man inte vet vad folk tänker eller tycker men ändå liksom antar det allra värsta.
Om egocentrisk innebär att man ska bry sig om sig själv, tycka om sig själv och säga, tänker eller göra saker man vill göra så borde alla vara mer egocentriska.
Någonstans, att veta vem man är eller vad man vill, ligger ju i att lyssna mer på sig själv och mindre på andra.
Hur blir det om man får folk att gilla en för någon man inte är? När man visar upp en skenbild av sitt verkliga jag - jag kommer oroa sig för att de ska komma på en och då försvinna ur ens liv.
Man ska vara sig själv och våga vara den personen man varit, blivit och kommer att bli.
saken är den. att när jag är mig själv, säger precis vad jag tycker & tänker. så skäller folk på mig. eller kallar mig egoistisk.
så vad ska man göra då?
Byta umgänge, få andra människor kring en som kan uppskatta den för den man är.
För det är nog så att man är van att människor är på ett sätt, de har en roll och när någon börjar kliva ur den rollen så blir det svårare att veta hur man ska förhålla sig till dem. Då är det lättare att försöka få dem att vara som man vill.
Skicka en kommentar