maybe ill catch fire

jag antar att det blev bäst såhär. jag måste försöka intala mig det. det blir bäst såhär, för din skull. bara din skull. jag är bara oväsentlig just nu, för på något sätt måste jag tydligen bevisa att jag visst lyssnar på dig, & att jag bryr mig. kanske var det där, det enda sättet. det sorgliga var bara att jag inte blev tagen på allvar. but i guess i had it coming. det är bara synd att jag tydligen fått stämpeln som någon som aldrig säger någonting allvarligt. men det är okey. för jag tror egentligen att det bästa vore om jag bara helt enkelt var tyst om mina känslor om allting i princip. det skulle nog bli bättre. att bara sitta & ta. du får göra precis vad du vill nu med det jag sa, det jag la fram, eller vad man ska säga. men jag vill veta. för det är bättre om jag vet nu och lever med det, istället för att inte veta någonting och sedan en dag komma på det och bli helt chockad, förstummad, uppgiven och uppriven. men det kanske jag blir ändå, allt förutom chockad. men jag tror ni behöver det. Ni, så ni blir en hel familj igen. sedan om jag får stå på sidan som en bisittare - then so be it. och nej, jag försöker inte göra det till en grej om mig och hur synd det är om mig. kan någon för en gångs skull se mig som någonting annat än egoistisk?

give me something to lean on. something to cry against.

från en sak till en annan. jag tror nog att ditt liv skulle vara så mycket enklare utan mig. du skulle slippa alla konflikter, du skulle slippa allt tjaffs om han & han. och om dom, om allt. ingen av dina kompisar gillar mig avsevärt mycket tror jag. de pratar inte med mig längre iallafall. eller den som gjorde det, gör det inte längre. kanske ett ord, men varför? för att jag är din, & de känner sig tvingade. och det gör mig så ledsen. jag har alltid bara velat vara omtyckt av dom.

another story, another life.

jag kommer nog aldrig passa in. för jag kommer aldrig bli en av de riktigt lyckliga, bara lyckliga. hur lycklig du än gör mig, kommer mitt hjärta alltid smärta. kanske är det löjligt och sorgligt. men jag tror det är så. jag har så svårt att te mig till sånna som jag inte har någonting gemensamt med. vad ska man prata om, vad ska man göra?


och jag hamnar på toaletten ännu en gång
& ångesten har en hisklig förmåga att bränna sig fast
på insidan av min hals