var på gröna lund i lördags. det var faktiskt ganska roligt, mycket folk om inte annat. jag och marcus hade ett äventyr inne i stan först aswell, när vi först gick fel till norrmalmstorg tack vare mig, sen gick vi fel ännu en gång tack vare en vilsen affärsägare som inte alls kunde vägen. till slut hittade vi fram till hötorget och pub-huset var hotellet Rica låg där vi skulle bo. sedan kilade vi vidare till slussen som för övrigt var jättelätt att hitta och tåg djurgårnsfärjan över. många timmar senare, och många åkturer senare tog vi samma båt hem med en stor snobben på armen och två små andra varelser med oss, nämligen en delfin och en papegoja.
ibland tror jag att man måste fundera lite över hur man vill dö. och framförallt varför. det gör jag konstant, och, jag vet inte hur länge till jag egentligen orkar leva med skammen, med ångesten. med allt. mina handleder försöker jag låta bli, i hopp om att mamma&pappa inte ska märka någonting. jag har ett litet sår, men det syns knappt. men det är skillnad på andra delar av kroppen. men vad gör man? många har så svårt att förstå, & alla deklarerar att ?vi? gör det för att vi vill ha uppmärksamhet. visst, det finns säkert dem som gör det pga uppmärksamheten men jag tror att den skaran är relativt liten om man jämför med den som verkligen måste göra det, & gör det. på något sätt är det renande, iallafall för mig, och en stor börda lyfts från axlarna varenda gång. det hade gått lite över ett år sen jag gjorde det, sen gick det inte mer. jag är nog besviken på mig själv, mycket besviken. men jag undrar mer och oroar mig mer, över vad marcus är. ångesten inom en äter upp en, bokstavligt talat. & när man väl sätter till, & blodet kommer & såret vidgas, känns det som att ångesten försvinner, den sipprar ut genom såret & man känner sig lättad, lite friare. men jag skulle inte vilja dö genom att ligga någonstans med uppsprättade handleder. nej, det vill jag inte. jag håller det jag vill för mig själv.
'CAN YOU FEEL YOUR HEARTBEAT RACING
CAN YOU TASTE THE FEAR IN HER SWEAT
YOUVE DONE THIS WRONG ITS TOO FAR GONE,
THIS SHEETS TELL OF REGRET'
måndag, juli 17, 2006
only time will tell
Upplagd av
Emelie
kl.
13:22
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
And this is the place where I tell you that you shouldn't hate yourself. Why should you? You can speak Swedish, which is something the vast majority of the world can't do, which makes you infinitely superior in my book.
ive got lots of reasons to hate myself. and swedish isnt rly hard to speak, or maybe it is. i dno. i find english much harder, but cute.
was at a hotel this saturday where there was alot of british ppl. and i must say, i love british ppl and the british accent. i wanna turn brittish!
Skicka en kommentar